Mamma, Kristin har gjort sin läxa.

Av någon märklig anledning har jag en viss dragning till Luciano i charken. Kanske inte just till personen i fråga, men hans territorium finner jag väldigt intressant, är det ett beroendeförhållande? Hursomhelst, i anslutning till blodbadet finns det nämligen ett mindre utbud av inre organ som varken du, jag eller Davids katt skulle sätta tänderna i. Men av någon jävla anledning hamnar jag just där varje gång jag och Kristin är på stormarknaden och handlar.

Där står man med öppen mun, snorig och jävlig och kommer faktiskt inte fram till något. Man blir helt tom liksom. Och med vilken omsorg Luciano packat in spektakle,t i specialanpassat charkemballage! Ok om fan rullat in skiten i plastfolie, smällt på en etikett och sen skickat ut det i hyllan. Men icke. Istället ligger den lilla ådriga där, självdöd och anpassad och Luciano bara ler.

›› Gärna hjärna järn